tisdag 14 augusti 2012

Till Herman Lindquists försvar och till fråga om censur och självcensur i Sverige

När jag var liten, och för den delen fortfarande men från annat perspektiv, var jag historieintresserad. För mig innebar det att jag medelst hjälp av Herman Lindquists böcker tog del av Sveriges historia ur de rika och överklassens perspektiv. Lindquist har en förmåga som man aldrig bör ringakta. Han är duktig på att förklara historiska skeenden på ett målande sätt. Dock innebär det till stor del att han bygger sin historieskrivning på antaganden och att han broderar en hel del. Exempelvis kan Lindquist i en bok skriva ”då tänkte kungen för sig själv”, vilket Lindquist inte rimligen kan ha en aning om.

Jag är fortfarande intresserad av historia. Idag företrädesvis folkets historia och framförallt arbetarrörelsen. Mycket intresse har jag haft av att läsa CH Hermansson och Per-Olov Zennström med flera. Däremot följer jag fortfarande med intresse Lindquists arbete. En av anledningarna är att jag alltid funnit stort nöje i att läsa hans betraktelser eftersom jag är aktiv republikan och han kan nog utan underdrift sägas vara hovets man. Lindquist har nu hamnat i blåsväder. Jag vill här komma till Lindquists försvar. Anledningen är främst Bonniers fega agerande. Bonnier drar tillbaka förstaupplagan av Lindquists memoarer, Mitt i allt. Anledningen är att Lindquist i sin bok återberättar ett tidigare händelseförlopp i sitt liv där en av hans böcker fick dras tillbaka, då av Nordstedts förlag, på grund av ett felaktigt påstående om att Hildebrand varit nazist. Således är detta inget påstående Lindquist gör nu utan ett han tidigare gjort. Denna flathet som Bonnier nu visar pekar snarast på en utveckling som ur ett perspektiv färgat av kulturpolitik och kulturpolitisk diskussion måste anses vara ett steg mot självcensur från bokförlagens sida av rädsla för att bli dragna inför skranket.

Ett bokförlag som inte vill väcka anstöt genom att publicera kontroversiella böcker är i min mening inte ett speciellt intressant bokförlag. Någonstans borde varje människa inse det orimliga i den diskussion som uppkommit kring censuren av Lindquists bok. Det som händer är att han berättar vad som tidigare hänt vilket knappast kan ses som speciellt farligt eller obehagligt. Det konstiga i situationen är ju uppenbart.

Samtidigt är det som gör mig mest brydd att Lindquists förläggare på Bonniers, Eva Bonnier klär sig i kära och fjäder. Lindquist själv verkar inte se saken som speciellt dramatisk. Min personliga uppfattning är att det visst är dramatiskt, det hela pekar på en utveckling som jag inte vill se. Det har ju hänt tidigare. Det är heller inte första gången som Bonnier agerar på detta sätt. Censurfallen i Sverige har duggat ganska tätt det senaste året, exempelvis censurerade Sveriges Radio Sven Wollter som lämnade sitt eget program, Wollter och Röör i protest. Ett annat exempel var när YouTube censurerade det brittiska popkollektivet The Irrepressibles video på grund av en scen där två män kysser varandra. Ytterligare ett exempel är när Bonniers på grund av dumma uttalanden i ett annat sammanhang censurerade författaren till böckerna och Sune och Bert, Anders Jacobsson.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar